Den 28 februari (söndag) 2005 så åkte jag till england för att plugga. Lilla staden jag skulle plugga och bo i var Stratford. Jag skulle bo där till sådär 20 juni. Hyrde ett rum hos en engelskfamilj som bodde cetnralt i Stratford. Första dagen i skolan kände jag mig såå utanför ville bara bort, ingen snackade med mig. Kändes precis som på högstadiet. de första kvällarna ringde jag hem och grät för jag inte mådde bra och att ja ville hem. De bara ta en dag i taget snart har det gott en vecka och det blir nog bättre snart. Och det hade dem rätt i, på fredagen så började jag på en specialkurs som hette First Sertificate. Där var det två tjejer jag började snacka med sen några killar så det kändes redan bättre.

Tiden gick och jag fick mer och mer vänner allt kändes bra, och gick som på räls. Vi gick till gymmet, fikade, gick i skolan och festade. Allt verkade bra men somsagt var ju itne det. Jag mådde skit, var olyckligt kär i en kille som jobbade på gymmet. Tränade 6-7 ggr i veckan 2 timmar per gång och sedan åt jag knappt, så jag gick ner i vikt. Till slut så bröt jag ihop i klassrummet för någon av tjejerna sa något till mig så jag började gråta och sprang ut. Min lärare frågade hur jag mådde och sedan kom en annan lärare och hon frågade om ja inte ville gå och snacka med någon och det ville jag så 2 ggr gick jag till psykolg på skolan och det hjälpte mig en massa...trodde jag iallafall..Men allt löste sig ju inte alls ändå. När jag trodde allt var bra så började jag få känslor för en av mina killkompisar, blev alltid så svartsjuk när han busade med någon annan av oss tjejer. Minns dagen som om det var igår, vi satt i parken och snackade, jag var i en annan värld som jag ofta var (tänker väldigt mycket och drömmer bort). Helt plötsligt i min dröm så frågade Abu mig hur det var och jag kände hur mina tårar började komma (för jag såg Omar ha Therese i sitt knä) och ja sa det är bra och jag drog iväg kände attjag bara vill bort, det slog bara slint i mitt huvud. Skickade ett sms när jag kommit en bit till en av tjejerna och sa att jag inte orkar mer jag vill bara försvinna. Efter bara en kort stund så ringde min mobil och det var han...jag tänkte ska ja svara eller inte..jag tog det. Han frågade vad som hänt och var jag var. Jag bara sa jag vill försvinna. Han frågade igen vart är du jag vill veta vart du är. Jag sa vid vattnet. Han och Abu hittade mig tillslut och dem tog tag i mig och jag bara grät och grät dem höll om mig så jag skulle lugna ner mig. Vi satte oss på bänken och vi började snacka, jag berättade...

Men ni ska inte tro att jag önskar att denna tiden i england var ogjord för det gör ja inte för det var en underbar tid också även fast jag mådde dåligt.
Den 20 juni 2005 åkte jag hem till sverige och har inte återvänt sedan dess.

Den tjejen som jag saknar av alla dem jag umgicks med och som jag fortfarande har lite kontakt med är Tatianne från Brasilien. Alla andra vände ryggen åt mig när jag kom hem till sverige och snackade skit till mig om mig bakom min rygg så det är ju inte så himla kul.

Men jag har lärt mig en massa av denan resan, man ska vara vaksam för att öppna sig för vissa människor. Men man kan ju inte alltid tänkta så heller.